Göteborgs Konserthus Lindberg & Pöntinen lämnar ingen oberörd

GIOACCHINO ROSSINI (1792-1868) UVERTYR TILL WILHELM TELL (arr Lindberg/Pöntinen) Vi känner alla till den legendariske schweizaren Wilhelm Tell men kanske är vår kunskap helt förknippad med äpplet på sonens huvud. I själva verket rymmer berättelsen om Tell en revolutionär frihetskamp med både dramatik och romantik, ett idealiskt ämne för en opera med andra ord. Men det revolutionära temat livade också upp censuren och den annars så konservative tonsättaren fick ta ett ordentligt nappatag med myndigheterna. Han sa att han kände sig riktigt uppnosig, och trivdes bra. Gioacchino Rossini komponerade denna sin trettionionde opera vid trettiosju års ålder, och det skulle bli hans sista, trots att han hade lika många år kvar att leva! Det var synd att han inte fortsatte sin karriär för med Wilhelm Tell tycks han ha gett sig in på nya spännande vägar. Han närmade sig den stora franska, allvarliga operan. Uruppförandet ägde rum i Paris den 19 juni 1829 och den hade föregåtts av "ett svårt och långvarigt arbete". Det vill säga fem månader. Redan i uvertyren, som kallats en pastoralsymfoni i miniatyr, möter vi en briljant och ytterst kunnig tonsättare. Man kan säga att den är ett koncentrat av stämningen i första akten. Alplandskapets oberäkneliga natur och väder skildras i musikens häftiga skiftningar. I inledningens innerliga toner är vi med om en soluppgång, på vilket först följer blåst och ett stilla regn. Ett magnifikt oväder blåser upp till fortissimo som ekar mellan alpväggarna innan solen åter tittar fram och värmer en ny melodi. Så moduleras musiken från G-dur till E-dur: det oemotståndliga galopptemat, kanske det parti som man i första hand förknippar med den här härliga uvertyren. Det är en smittande och medryckande musik fylld av glädje och energi. STIG JACOBSSON

ROLAND PÖNTINEN (F 1963) L'HEURE BLEUE Det råder väl ingen tvekan om att Roland Pöntinen är mest känd som pianist, en av Sveriges främsta och flitigaste dessutom. Efter att ha studerat för Gunnar Hallhagen debuterade han med Kungliga Filharmonikerna som 18-åring och sedan har karriären bara gått rakt uppåt med konserter över hela världen, inte sällan tillsammans med de allra främsta dirigenterna. Hans spel kan avnjutas från ett hundratal cd-skivor från många olika bolag, och här hittar man såväl älskade klassiker som nyskriven musik. Många av dem prisbelönade. Men Pöntinen är alltså även en fantasirik och skicklig tonsättare av solostycken, kammarmusik och en pianokonsert. 1987 skrev han Blue Winter för trombon och stråkorkester, och sedan den tiden har ett syskonverk med titeln L'heure Bleue funnits i tankarna, även om det inte realiserades förrän 2020-2021. Det är alltså ett helt nyskrivet verk som nu spelas. STIG JACOBSSON

GEORGES BIZET (1838-1875) SVIT NR 1 UR CARMEN (arr Lindberg/Pöntinen) Bizet var en av alla unga franska tonsättare som genom åren tävlade att få några års betald vistelse i den franska akademins egendom Villa Medici i Rom. Han var bara 15 år när han första gången sökte det, och då kom han tvåa. Juryn lär visserligen ha ansett att hans bidrag var bäst, men menat att han var väl ung. Två år senare återkom han med en härlig symfoni och vann. Symfonin uruppfördes däremot inte förrän 80 år senare, 1935, men åren i Italien var inspirerande och han fick inspiration till ännu en symfoni, kallad Roma. Det borde ha gått rakt uppåt för honom i karriären. Men alla operor han skrev (Doctor Miracle, Henry IV, Den vackra flickan från Perth) gick inget vidare. Pärlfiskarna blev en smärre framgång, och så var det 1875 dags för Carmen. Operan om flickorna på cigarettfabriken, smugglarna och zigenarna mottogs kallsinnigt. Kritikerna kunde inte hitta en enda minnesvärd melodi! Bizet var 36 år gammal, och han dog bara någon månad efter premiären. Desillusionerad. Hans änka hade inga högre tankar om hans konst, det hade ju inte blivit några succéer, så hon skänkte bort alla hans manuskript till höger och vänster. Men så vände det, och Carmen blev den mest spelade av alla operor! Men detta fick Bizet aldrig veta. STIG JACOBSSON

CHRISTIAN LINDBERG (f 1958) BLACK HAWK EAGLE (arr Pöntinen) Earth Fanfare Eagle Dance Broken Sky High altitude Loneliness Wings on fire Liksom Roland Pöntinen är Christian Lindberg född i Danderyd. Mest känd har han blivit som världens första heltidssolist på trombon, men han började faktiskt inte spela instrumentet förrän i 17-årsåldern. Uppenbarligen passade trombonen honom perfekt för inom två år var han anställd i Kungliga hovkapellet. Som trombonsolist framträder han över hela världen och han har fått åtskilliga tonsättare att skriva direkt för honom. I början av 2000-talet breddade han sin musikaliska gärning genom att börja dirigera, och även som dirigent har han vunnit världsrykte. Han har varit chefdirigent för Nordiska Kammarorkestern, Arctic Philharmonic Orchestra och Israel Netanya Kibbutz Orchestra. Hans cd-inspelningar av Allan Petterssons symfonier har väckt berättigat intresse internationellt. Som om inte allt detta var nog har han under senare år även framträtt som en synnerligen produktiv tonsättare, helst av fantasifulla och genreöverskridande orkesterverk med många överraskande inslag. Han menar att han bara skriver ner den musik han hör inom sig. Kompositionen Black Hawk Eagle (2014) framförs här i en version med piano arrangerad av Roland Pöntinen 2015. I själva verket används här en del musik från trombonkonserten Golden Eagle Concerto som Lindberg skrev för symfoniorkestern i Taipei. Man kan av de olika satsbeteckningarna följa "handlingen" och att han kommer att pressa instrumentets möjligheter till det yttersta. Pianot inleder den korta men engagerande fanfaren, och därefter växlar musiken mellan mer ömsinta och melodiska partier och mer rytmiska och omskakande. Det är ett omväxlande och underhållande verk som skrevs som en ordentlig utmaning till deltagarna i den internationella solisttävlingen Aeolus i Düsseldorf. STIG JACOBSSON

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) NÖTKNÄPPAREN, SVIT NR 1 OP 71A (arr Lindberg/Pöntinen) Miniatyruvertyr Marsch Karamellféns dans Trépak, rysk dans Arabisk dans Kinesisk dans Träflöjternas dans Blommornas vals I december 1892 annonserades premiären på Tjajkovskijs nya balett Nötknäpparen. De två tidigare baletterna, Svansjön och Törnrosa, hade inte alls blivit några framgångar och även reaktionerna över Nötknäpparen nöjde sig med att vara ljumma. I våra öron låter dessa mottaganden som mycket märkliga eftersom just dessa underbara baletter blivit kända för att vara så lättillgängliga, melodiska och rent förföriska. Men publiken var vid denna tid inte alls van att se genomarbetade helaftonsbaletter med dramatisk handling. Man hade dittills bara sett lättsamma och enkla dansturer som korta inslag i operor, och helt enkelt inte lärt sig att läsa dansens dramaturgi. Det dröjde sedan inte alls länge innan Tjajkovskijs baletter vann det goda rykte de förtjänar, och inte minst har sviten ur Nötknäpparen blivit älskad. Tjajkovskij släppte lös en ovanligt rik fantasi. Efter den lilla uvertyren följer flertalet av de danser som ingår i tredje bildens divertissement där bland annat olika nationalkaraktärer skildras i målande musik. Sviten avslutas med den berömda Blommornas vals. STIG JACOBSSON