arrow

RACHMANINOVS PIANOKONSERT NR 2

Sergej Rachmaninovs andlöst vackra andra pianokonsert är kanske den mest älskade av alla pianokonserter. Här får vi höra musiken tolkad av den unge franske pianisten Lucas Debargue. Dessutom musik av två brittiska tonsättare;  Edward Elgars ståtliga Enigmavariationer och Benjamin Brittens folkmusikinfluerade Kanadensisk karneval, som han skrev bara några månader efter att han lämnat England för Nordamerika. Det unga stjärnskottet Maxim Emelyanychev, chefsdirigent för Scottish Chamber Orchestra, leder Sveriges Radios Symfoniorkester.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredagen den 3 juni kl 19:03.

I oroliga tider finns tröst att finna i musiken. Just oro präglade världen våren 1939 då Benjamin Britten lämnade Storbritannien för Nordamerika. Den lättsamma rapsodin Kanadensisk karneval komponerade han strax efter ankomsten till landet, inspirerad av några kanadensiska folksånger.

För Sergej Rachmaninov hade livet under en tid varit outsägligt tungt efter den fiaskoartade urpremiären av hans första symfoni. I arbetet med hans andra pianokonsert vände det; om det berodde på den hypnosterapi eller den förälskelse han hängav sig åt under denna tid må vara osagt. Att hans tidigare skrivkramp var som bortblåst märks i alla fall i det passionerade och längtansfullt romantiska verket, som uruppfördes 1901 med Rachmaninov själv vid flygeln. Här tolkas verket av den franske pianisten och tonsättaren Lucas Debargue, som sedan genombrottet 2015 har framträtt med orkestrar världen över.

Den brittiske tonsättaren Edvard Elgar led av depressioner mer eller mindre hela sitt liv, men han hade också ett väl utvecklat sinne för humor. Det märks inte minst i Enigmavariationena som han komponerade 1899. I fjorton variationer över eget tema karikerar han några av sina vänner och närstående i musikaliska porträtt. I den fjortonde och sista variationen tecknar han en självsäker och djärv sida av sig själv, det vill säga en sida han i många fall saknade.

Sveriges Radios Symfoniorkester leds för första gången av Maxim Emelyanychev, som är en av de senaste stjärnorna på den internationella dirigenthimlen och sedan 2019 chefsdirigent för Scottish Chamber Orchestra.

Text: Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2021/2022

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Maxim Emelyanychev en internationellt uppmärksammad ung dirigent, sedan 2016 chefsdirigent för den schweiziska tidig musik-ensemblen Il Pomo d’oro och sedan hösten 2019 förste dirigent för Skotska kammarorkestern. Sommaren 2019 ledde han Orchestra of the Age of Enlightenment i Händels Rinaldo på Glyndebournefestivalen och några månader senare dirigerade han Händels Agrippina med samma orkester på Royal Opera House i London. Han har även gästat bland andra Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia, London Philharmonic, Concertgebouworkest Amsterdam och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och i oktober 2022 gör han sin debut med Berliner Philharmoniker.

Han har spelat in flera album med Il Pomo d’Oro, bland annat en med symfonier och konserter av Joseph Haydn, och ett med sångerskan Joyce DiDonato som belönades med en Gramophone Award 2017. Han är även en skicklig cembalist och pianist och har spelat in ett soloalbum med Mozartsonater framförda på hammarklaver som tilldelades utmärkelsen Choc-Classica 2018 och uppmärksammades på ICMA 2019. Han har även spelat in Brahms sonater för violin och piano tillsammans med violinisten Aylen Pritchin. Som hammarklaverspelare tilldelades han 2013 det ryska priset Guldmasken för sin medverkan i en uppsättning av Figaros bröllop på Tjajkovskijoperan i Perm.

&

Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.

Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.

Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.

Den franske pianisten Lucas Debargue fick sitt internationella genombrott år 2015, när han erhöll Moskvas musikkritikers pris vid den internationella Tjajkovskijtävlingen. Han har sedan dess framträtt i många av världens ledande konserthus som exempelvis Philharmonie i Berlin, Konzerthaus Wien, Théâtre des Champs Elysées i Paris, Wigmore Hall och Royal Festival Hall i London och Carnegie Hall i New York. År 2019 utsågs Debargue (tillsammans med pianisten Georgijs Osokins), till ”permanent guest Artist” hos stråkorkestern Kremerata Baltica. Lucas Debargue är även tonsättare och har komponerat över tjugo verk för piano och för kammarensembler. Debargue har gett ut sex album, där speciellt hans tolkningar av Scarlattis sonater har fått lysande recensioner av kritiker från hela världen. Han senaste album är med musik av den polske tonsättaren Miłosz Magin, inspelad tillsammans med Kremerata Baltica och dess ledare Gidon Kremer.

Musiken

Ungefärliga tider

Skälen var flera till att Benjamin Britten lämnade Storbritannien för Nordamerika i april 1939; som pacifist ville han undkomma militärtjänstgöring då andra världskriget stod för dörren, han sökte sig bort från ett olustigt konstnärligt klimat i England och han ville slippa hymla med sin sexuella läggning. Kort efter att Britten tillsammans med tenoren Peter Pears anlände Kanada inledde de en romantisk kärleksförbindelse som varade till Brittens död.

Att döma av det ljusa anslaget i orkesterstycket Kanadensisk karneval fick tonsättaren ett gott första intryck av det nya landet. Verket är baserat på en sekvens kanadensiska folksånger, som Britten fiskade upp i provinsen Quebeq vid ankomsten. Vid denna tid var han i regelbunden kontakt med Aaron Copland och den amerikanske kompositörens inflytande framgår redan i verkets första takter. Efter en svag inledning i cymbalen signalerar en ensam trumpets fanfarliknande tema från fjärran att det är dags för karneval. Temat tas så upp av olika blås- och mässingssolister, som om fler och fler människor ansluter till platsen. Efter att violinerna har brutit in med ett livligt alla danza-tema spelar hela orkestern med fullt ös ett antal folksånger. Karnevalen är i gång. Kulmen är den välkända fransk-kanadensiska sången Alouette, vars text handlar om lärkan, den första fågeln som börjar skvallra på morgonen och därmed plockas på fjädrar, ögon, öron, mun och andra kroppsdelar. Melodin börjar svagt i träblåset, men ökar gradvis i volym och bullriga förvrängningar till en upprorisk klimax innan den inledande trumpetmelodin och cymbalerna åter hörs i fjärran, lugnet lägger sig och byborna återigen tycks gå till vila för natten.

Britten fullgjorde Kanadensisk karneval i december 1939 och verket spelades in av BBC Orchestra i Bristol 1940 under ledning av Clarence Raybould. Konsertpremiären dröjde till juni 1940, då tonsättaren själv dirigerade London Philharmonic Orchestra på Cheltenham Festival.

Text: Anna Hedelius

Uruppförandet av Rachmaninovs första symfoni blev ett fiasko. Katastrofen tillskrevs verket, men i efterhand har ansvaret snarare lagts på kvällens dirigent, Alexander Glazunov, som lär ha varit kraftigt berusad. Oavsett orsak ledde det negativa gensvaret till att den unge Rachmaninov gick in i en djup depression, började dricka och fick en total blockering inför att komponera större verk. Han var inte ens 30 år och tyckte att hans liv var slut: ”Jag gjorde ingenting och fann inte nöje i någonting. Halva dagarna låg jag på en soffa och suckade över mitt förstörda liv”, skriver han i sina memoarer.

Vändpunkten kom när han kom till Dr Nicolai Dahl som hjälpte honom med det som brukar beskrivas som hypnosterapi – i dag skulle vi nog snarare kalla det för ett slags mental träning. Rachmaninov försattes i ett djupt avslappnat tillstånd och fick därefter höra positiva ”affirmationer”, fraser som: ”När du börjar skriva din nya konsert kommer musikaliska idéer att komma till dig lätt och utan ansträngning. Du tar upp din penna. Du skriver med stor lätthet och självklarhet. Konserten har utmärkt kvalitet”. Samma fraser, dag ut och dag in, om och om igen.

Möjligen bidrog det även till Rachmaninovs tillfrisknande att han blev förälskad i doktorns dotter, Lena Dahl, en nyhet som Rachmaninovs barnbarn Alexander Rachmaninoff lanserade för drygt 10 år sedan. Rachmaninoff d y har berättat att hans mormor, alltså tonsättarens fru, ungdomsförälskelsen Natalia Satina, mot slutet av sitt liv avslöjade historien om ”den andra kvinnan”. Dedikationen på originalnoterna, som numera är tillägnad Dr Dahl, ska ursprungligen ha varit ställd till Lena. Rachmaninov höll kontakt med henne livet ut.

Konserten uruppfördes 1901 med Rachmaninov själv vid flygeln. Succén var omedelbar och konserten har sedan dess fortsatt att vara ett av Rachmaninovs mest älskade verk. Musiken flödar av romantik, sensualism och en stämning av längtan, med partier av både uppblossande passion och avsnitt av total frid och tillfredsställelse.

Text: Katarina Lindblad

En höstdag 1898 kom Edward Elgar hem efter en hel dags undervisning. Efter att ha ätit middag och tänt en cigarr slog han sig ned vid pianot. Han prövade lite olika melodier och plötsligt hörde han sin hustru Alices röst: ”Edward, det där är en fin melodi, spela den igen!” ”Vilken melodi?”, svarade Edward, och fortsatte klinka på tangenterna. Alice svarade: ”Just den melodin.”

Elgar kom att kalla melodin Enigma och började variera temat utifrån musikaliska karikatyrer – baserade på hans vänner. Enigmavariationerna hade börjat ta form. I mitten av februari året därpå var verket färdigt och uruppförandet ägde rum i London i juni 1899 under ledning av dirigenten Hans Richter. Richter, som senare också skulle dirigera premiären av Elgars första symfoni, var djupt tagen av verket och såg till att Enigmavariationerna spreds över Europa. Med ens var den 32-årige brittiske tonsättaren ett namn att räkna med på den internationella musikkartan.

Bland de fjorton personer som skildras i verket finns bland andra hustrun Alice och Elgar själv. Variationerna innehåller ofta humoristiska inslag, i den elfte variationen tecknas till exempel organisten George Robertson Sinclair och hans bulldogg Dan, som har hoppat i vattnet och försöker komma upp igen. Mest berömd är den nionde variationen, Nimrod. Denna tillägnade Elgar sin förläggare Augustus Jaeger, som var ett stort stöd för Elgar i hans kompositionsarbete och som delade Elgars beundran för Beethoven. De inledande takterna i variationen syftar på den långsamma satsen i Beethovens Pathétiquesonat.

Elgar ses av något som en brittisk nationalkompositör och även i Enigmavariationerna hörs den omisskännliga egenarten hos Elgar; kanske inte minst nostalgin och ståtligheten. Det är ett oerhört imponerande verk som visar på Elgars skicklighet och variationsrikedom och som också demonstrerar att den brittiske tonsättaren var tydligt influerad av kollegorna på kontinenten.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min (inkl. paus)

Lär dig mer om Enigmavariationerna, lyssna på P2s Mästerverken.