Tuaregnomaderna Tinariwen gjorde ökenbluesen från norra Mali världsberömd. Tamikrest tillhör en yngre generation – och det märks. De förnyar soundet och tvekar inte att ta in lite mer influenser från västerländsk rockmusik. Själva har de sagt att de förutom sitt tuaregarv också lyssnat mycket på algeriske musikern Rachid Taha, flamenco och Pink Floyd.
DN:s Nils Hansson hade med dem i sin lista över ”Hetaste banden från öknen” och särskilt i och med den hyllade skivan Kidal har de verkligen tagit steget ut i världen med sin tuareg-rock’n’roll. Musiken rör sig rund tuaregernas kamp för sin existens: tuaregupproret 2012 ledde till att de fick sin egna fristående stat under en kort tid. Denna statsbildning varade dock bara under ett kort år innan den ockuperads av al-Qaida som införde sin extrem stränga tolkning av islamisk lag. Därefter fritogs området av fransk militär – men självbestämmanderätten för tuareger sattes inte högt på agendan. Det är dessa erfarenheter som utgör den smärtsamma fonden i denna smekande vackra och samtidigt tragiskt sorgliga ökenblues som Tamikrest skapar. Gitarrerna ylar, Ousmane Ag Mossa sjunger vackert och vemodigt om kampen för sitt folk. Det är starkt, unikt och viktigt – och väldigt stolt musik som är enormt stark live.
Nu är Tamikrest tillbaka med sin starka och smärtsamma rock och med sånger om protester, förtryck, revolution och en positiv framtid. Soundet är deras typiska ökenbluesiga gung och melodierna är en mix av traditionell afrikansk musik och västerländsk rock.
Ousmane Ag Mossa – sång, gitarr, akustisk gitarr
Aghaly Ag Mohamedine – djembe, körsång
Cheick Ag Tiglia – bas, akustisk gitarr, körsång
Paul Salvagnac – gitarr, akustisk gitarr, slide
Nicolas Grupp – trummor, percussion
