arrow

BEETHOVEN, BISS OCH BROMAN

Hyllade pianisten och Beethovenspecialisten Jonathan Biss är tillbaka i Berwaldhallen med Beethovens svindlande vackra tredje pianokonsert och den amerikanska tonsättaren Caroline Shaws pianokonsert Watermark, skriven på beställning av Jonathan Biss och modellerad efter just Beethovens tredje pianokonsert. Kvällen öppnas med Mozarts sprudlande uvertyr till Figaros bröllop. Sveriges Radios Symfoniorkesters konsertmästare Malin Broman leder orkestern.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play och  i Sveriges Radio P2 fredagen den 25 feb kl 19:00.

Den här konserten kretsar kring Beethoven. Trådarna går bakåt mot föregångaren och förebilden Mozart i hans kvicksilver-sprudlande uvertyr till Figaros bröllop, och framåt mot en samtida kommentar till Beethovens tredje pianokonsert i pianokonserten Watermark av amerikanska tonsättaren Caroline Shaw. Som avslutning får Beethoven själv ta plats med sin tredje pianokonsert, den som i sig också har trådar både bakåt och framåt. Just den här konserten brukar räknas som ett av de verk som markerar själva tröskeln mellan den äldre, eleganta ”wienklassiska” stilen och den kommande romantiken med sina mer storslaget dramatiska känslouttryck. Beethoven står här med en fot kvar i arvet efter Mozart och den andra foten på väg in i det som skulle bli kännetecknande för hans egen, mogna stil.

Kvällens dirigent är orkesterns egen Malin Broman, konsertmästare sedan 2008, kritikerrosad både i Sverige och internationellt som kammarmusiker och solist, och på senare tid allt oftare även dirigent, eller ”stehgeiger” som det kallas när förste violinisten leder ensemblen och spelar violin samtidigt. Bromans skicklighet och värme präglar hennes spelstil som har beskrivits som både ömsint och vild.

Pianosolist är den amerikanske pianisten Jonathan Biss, en av världens främsta Beethoven-experter, som bland annat spelat in Beethovens samtliga sonater på cd. Det är ett kärt återseende och en välkommen återkomst på mer än ett sätt.  Dels har Biss varit uppskattad solist tidigare här i Berwaldhallen, dels har han varit öppen i media med sin psykiska kollaps. Det var vid en konsert i april 2019 som Jonathan Biss fick en så kraftig ångestattack att han inte kunde slutföra konserten utan fick lämna scenen. Under många år hade han hållit undan sin prestationsångest och tänkt att ”om det bara är jag själv som lider, om ingen annan märker något, så går det bra”. Han ville inte att publiken skulle behöva tänka på hur han mådde, utan fokusera helt på musiken. Men med tiden började han tappa känslomässig kontakt med sig själv och andra, och insåg att han måste ta sitt psykiska mående på allvar om han skulle kunna fortsätta som utövande konstnär. Han ställde in alla åtaganden och lämnade rampljuset. Nu är han tillbaka, och beskriver själv att han känner sig förändrad. Han är mer rädd om sig själv och mer ärlig i sitt spel. Det enda han vill nu är att spela för människor, kommunicera genom musik och visa vem han är, ”bara vara mig själv, varken mer eller mindre”.

Text: Katarina Lindblad


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2021/2022
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

&

Jonathan Biss är en av vår tids uppmärksammade Beethoventolkare. Han inledde 2011 ett nioårigt projekt där han nu spelat in Beethovens samtliga pianosonater på nio album. Han initierade också projektet Beethoven/5 med fem pendangstycken beställda av tonsättarna Timo Andres, Sally Beamish, Salvatore Sciarrino, Caroline Shaw och Brett Dean, som vart och ett tar avstamp i Beethovens pianokonserter.

Som konsertpianist har Jonathan Biss uppträtt med framstående orkestrar som Los Angeles och New Yorks filharmoniker, Boston symfoniorkester, Sveriges och Danmarks radiosymfoniorkestrar, Birminghams stadssymfoniorkester och Concertgebouworkestern. Han har framträtt vid bland annat festivalerna i Salzburg och Luzern och är en eftertraktad kammarmusiker.

Biss är den förste amerikanske musikern som uppmärksammats av BBC New Generation Artists och har tilldelats flera andra stora utmärkelser och stipendier. Förutom sitt musicerande är han aktiv som pedagog och författare och är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen Marlboro Music i Vermont.

Musiken

Ungefärliga tider

Beaumarchais samhällskritiska pjäs Figaros bröllop handlar om hur en greve blir lurad och förlöjligad av tjänstefolket. Det var för mycket för franske kung Ludvig XIV. Pjäsen förbjöds, vilket fick motsatt effekt och bidrog till att den spreds som en löpeld inom den franska aristokratin. Även i Österrike förbjöds till en början framföranden av pjäsen. Däremot tillät kejsar Joseph II att pjäsen trycktes, kanske trodde han inte att tjänstefolk kunde läsa. En som däremot läste var Mozart. Han tyckte att berättelsen var perfekt som underlag för en opera. Mozart hade nyligen lämnat tjänsten som hovorganist hos ärkebiskopen i Salzburg, en tjänst som han avskydde. Nu kunde han ägna sig åt det han ville mest av allt, nämligen att skriva opera samtidigt som han försörjde sig som efterfrågad pianist och pianolärare åt den wienska aristokratin.

Figaros bröllop är den första av tre operor som Mozart skrev i samarbete med Lorenzo da Ponte, före Don Giovanni och Così fan tutte. Lorenzo da Ponte bodde i Venedig innan han kom till Wien, där han bland annat tjänstgjorde som präst. Eftersom han samtidigt hade en älskarinna som han fick två barn med, blev han utvisad från Venedig. I Wien fick han en tjänst som librettist vid Italienska Teatern. Totalt skrev han ett 40-tal libretton men när kejsar Frans Joseph II dog, stod da Ponte utan beskyddare och blev än en gång tvungen att flytta, först till London, därefter USA.

Det tog sex veckor för Mozart att skriva Figaros bröllop. Operan godkändes av censuren och uruppfördes i Burgtheater i Wien 1786 inför en överförtjust publik. Applåderna ville aldrig ta slut och vartenda nummer fick tas i repris. Efter nio framgångsrika föreställningar togs operan bort från repertoaren. Mozart hade många inflytelserika motståndare i Wien. Däremot fick operan revansch i Prag, där den gjorde odelad succé. I ett brev hem skrev Mozart från Prag att: ”… det enda man talar om här är – Figaro; ingenting spelas, sjungs eller visslas utom – Figaro; ingen går och ser någon annan opera än – Figaro; ständigt samma Figaro!”

Text: Katarina Lindblad

Caroline Shaw är född 1982 i North Carolina och har komponerat sen hon var 10 år. 2007 tog hon en master i violin vid Yale och började därefter arbeta på en doktorsavhandling i komposition. Musikerbanan inledde hon som violinist. Hon var även sångare i a cappella-gruppen Roomful of Teeth, som hon skrev Partita for 8 voices för, det stycke som ledde till att hon fick Pulitzerpriset 2013 som den yngsta någonsin.

Inför Beethoven-året 2020 beställde pianisten Jonathan Biss fem olika stycken från samtida tonsättare, som skulle ge en nutida relief och på något sätt knyta an till Beethoven. En av dem han frågade var Caroline Shaw.

Innan hon började själva komponerandet av Watermark, ägnade Shaw lång tid åt att lyssna in sig på Beethovens tredje pianokonsert i olika inspelningar. “Det var en riktig djupdykning”, har hon förklarat. Hon tittade även på noterna, men mest ville hon absorbera den klingande musiken och verkligen få in de harmoniska förändringarna och detaljerna ”i blodomloppet”. Shaw har även lyssnat mycket på inspelningar med Jonathan Biss, inte minst hans Beethoven-sonater, och låtit sig inspireras både av hans sätt att spela och hans tankar kring musik.

Shaw bestämde sig för att följa Beethovens form med tre satser och använda i stort sett samma instrumentering, förutom att hon har lagt till basklarinett och kontrafagott. Det ger musiken ett större underliggande mörker än vad som finns i Beethoven.

“Watermark” syftar på sådana vattenstämplar som finns på finare papper och lyser igenom när man håller upp pappret mot ljuset. På ett liknande sätt lyser Beethovens original igenom i Shaws samtida klangvärld. Titeln Watermark är också en blinkning till de musikforskare som analyserar notpapper och bland annat tittar på just vattenstämplar för att avgöra när ett verk är skrivet, en forskningsmetod som har varit till stor hjälp i dateringen av Beethovens verk, brev och anteckningar.

Konserten uruppfördes med Seattles symfoniorkester och Jonathan Biss som solist i början av 2019.

Text: Katarina Lindblad

Beethoven växte upp i Bonn, och drevs hårt av sin lynnige far som ville att sonen skulle bli den nye Mozart. 1792 flyttade han till Wien för att studera komposition för Haydn och göra sig en karriär som pianist. Mozart hade efter sin död blivit omåttligt populär, och att bli den ”nye Mozart” var mångas dröm. Trots att det redan gick 13 pianister på dussinet i Wien när Beethoven flyttade dit, blev han en av dem som lyckades göra sig ett namn som en av de främsta. Inte minst hans vilda, egensinniga improvisationer imponerade på aristokratin.

Beethoven försörjde sig på att ge pianolektioner och började kring år 1800 även ge ”välgörenhetskonserter”, vilket vid den här tiden innebar välgörenhet för tonsättaren själv. Beethovens tredje pianokonsert uruppfördes 1803 vid en av dessa maraton-konserter, där även andra symfonin och oratoriet Kristus på Oljeberget stod på programmet.

Det var en hektisk dag. Beethoven hade suttit uppe hela natten och skrivit ut stämmor till oratoriet Kristus på Oljeberget för att få noterna klara till repetitionen som började kl  8 på morgonen och pågick nonstop hela dagen fram till konsertens början kl 18. Noterna till hans egen pianostämma i pianokonserten – han spelade piano själv och ledde orkestern från flygeln – var endast summariskt nedtecknade. Bladvändaren berättade efteråt att de noter han var satt att vända mest bestod av tomma sidor, med en och annan obegriplig hieroglyf. På helspänn väntade han på ett tecken från Beethoven för när det var dags att vända blad, eftersom han själv inte hade någon aning. Beethoven skrattade gott åt detta under den efterföljande middagen.

Konserten är i tre satser och är tydligt inspirerad av Mozart, framför allt hans pianokonsert nr 24 i c-moll, som på många sätt stod modell för den här konserten. De går i samma tonart och Beethoven använder många stilmedel som påminner om föregångaren. Samtidigt är det den första av Beethovens konserter som tydligt pekar framåt mot det tonspråk som skulle känneteckna den mogne Beethoven.

Text: Katarina Lindblad

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim, ej paus