arrow

Malin Byström i sånger av Richard Strauss

Johann Strauss den yngre var beundrad och eftertraktad, sin tids Max Martin och en publikdragare som till och med Brahms beundrade. Hans Kejsarvals är en av 1800-talets största hits. Ett halvsekel senare, på 1940-talet komponerar Richard Strauss mot slutet av sitt liv Vier letzte Lieder, fyra sånger om fullbordande och avsked. Här tolkas de av en av vår tids största stjärnor, prisbelönade sopranen Malin Byström.

Här Malin Byström från årets Trettondagskonsert i Berwaldhallen:

Idoldyrkan är inget nytt. Då Johann Strauss d.y. var som störst ledde han en organisation med runt 200 kopister, sångare, musiker, arrangörer, assisterande dirigenter och pressagenter. Tre orkestrar i hans namn kunde spela samtidigt på samma kväll i tre olika balsalar i Wien, medan maestro själv bara dök upp helt kort på varje ställe. I USA blev det status att skaffa en lock av hans hår efter ett konsertbesök. Håret kom dock oftast från den rikliga pälsen på valskungens stora Newfoundland. Kejsarvalsen från 1888 namngavs efter två härskare: Franz Josef med 40 år på Österrikes tron och Tysklands nye regent Wilhelm II. Valsens ursprungliga titel var ”Hand i hand”, syftandes på Österrikes utsträckta hand mot Tyskland.

En desillusionerad Richard Strauss avrundade 1948 en av alla tiders stora tonsättarkarriärer genom att skriva musik till texter av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff. Hemlandet låg i ruiner, själv var han hårt kritiserad för samröre med nazisterna. Men knappast har någon närmat sig slutet på jordelivet på ett mer underskönt sätt. Sångerna i Vier letzte Lieder trycktes efter Strauss död och titeln sattes av förläggaren. I den avslutande sången citeras ett tema ur tondikten Tod und Verklärung, skriven närmare sextio år tidigare, varefter solen sänker sig över hela den romantiska eran.

Malin Byströms segertåg över världen behöver knappast någon närmare kommentar. Hon tillhör Sveriges stolta tradition av världssopraner och utsågs senast till årets bästa sångerska vid International Opera Awards 2018. Även dirigenten John Wilson är mycket välkommen åter till oss, som på unikt vis är hemma även i storband, filmmusik och musikal. Han uppträder även med sin egen orkester och som arrangör eller genom att restaurera klassiska filmpartitur.

Musikhistorien kan inte uppvisa många underbarn av Erich Wolfgang Korngolds kaliber. Gustav Mahler geniförklarade genast tioåringen under hans genomspelning av den egna kantaten Gold. Framgångarna blev enorma under 1910- och 20-talen, men nazismens framväxt och Tysklands annektering av Österrike tvingade honom till USA. Där blev den store operakompositören kung av filmmusiken: tänk på Kapten Blod eller Slaghöken! Men att vara mästare i Hollywood stärkte inte aktierna i Europas musikliv. Korngold var nu amerikansk medborgare och Franklin D. Roosevelts död 1945 rörde honom så djupt att presidenten tillägnades den året därpå påbörjade Symfoni i Fiss-dur. När den var klar 1952 ansågs dess tonspråk vara passé. 1954 fick symfonin ett olyckligt uruppförande som tonsättaren rent av försökte stoppa. Först tre decennier senare började det på allvar bli dags för Korngolds återkomst till rampljuset.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

John Wilson är en engelsk dirigent, arrangör och musikforskare som specialiserat sig på musikdramatik på scen och på vita duken. Han har gjort flera uppmärksammade framträdanden vid BBC Proms, ofta med sin egen symfoniorkester, och är känd för sitt arbete med att rekonstruera musik från klassiska tecknade filmer och musikalfilmer. Som Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och regelbunden gästdirigent vid många orkestrar gör han lika nyanserade och kritikerrosade tolkningar även av den klassiska standardrepertoaren.

Hovsångerskan Malin Byström utsågs 2018 till Årets kvinnliga sångare vid International Opera Awards för sin hyllade gestaltning av titelrollen i Strauss Salome på De National Opera i Amsterdam. 2021 återvänder hon till samma roll, nu vid Wiener Staatsoper, där hon förra året debuterade i Verdis Don Carlos. Byström kommer under året också att sjunga titelrollen i Puccinis Tosca vid både Kungliga Operan och Royal Opera House i London samt gästa Bayerische Staatsoper i Verdis Les Vêpres Siciliennes.

Byström har återkommande sjungit flertalet roller vid Royal Opera House i London, Metropolitan Opera i New York och vid Kungliga Operan i Stockholm. Hon har tidigare sjungit vid Festspelen i Salzburg, Bayerische Staatsoper i München, med William Christie/Les Arts Florissants i Lyon, vid Palau de les Arts i Valencia, Festival d’Aix-en-Provence och Grand Théâtre de Genève. I Sverige har hon förutom vid Kungliga Operan varit engagerad vid GöteborgsOperan och Drottningholms Slottsteater.

På den internationella konsertscenen har Malin Byström gjort flertalet bejublade framträdanden under ledning av dirigent Kurt Masur. Hon har sjungit med Franska Nationalorkestern och dirigent Eivind Gullberg Jensen, med Helsingborgs Symfoniorkester, med Kungliga Hovkapellet och Ralf Weikert samt med Sveriges Radios Symfoniorkester och Herbert Blomstedt. Hon har även sjungit Leonore i Fidelio vid konsertanta framföranden i Bryssel och Paris.

Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester framträdde hon på Berwaldhallen Play sommaren 2020 i en kritikerrosad streamad bildsändning av Don Giovanni under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

Malin Byström är utbildad vid Operahögskolan i Stockholm och har mottagit bland annat Birgit Nilsson-stipendiet och medaljen Litteris et Artibus. 2018 utnämndes Byström till hovsångerska.

Musiken

Ungefärliga tider

Kejsarvalsen eller Kaiser-Walzer är en av valskungen Johann Strauss den yngres mest berömda valser. Den fick sin titel som ett marknadsföringstrick då kejsar Wilhelm II just hade bestigit tronen i Berlin 1888. Senare kom den att förknippas med kejsar Frans Josef I av Österrike. Wienervalsen har sitt ursprung i ländler, en österrikisk folkdans som under senare delen av 1700-talet utvecklades till stillsam sällskapsdans. Den blev ett nytt sätt för unga och gamla att komma nära varandra, en intimitet som chockade många och ledde till förbud på vissa håll. Men ingenting kunde stoppa den omåttligt populära dansen.

Under mitten av 1800-talet blomstrade valsen i Wien. Valsen, av latinets ’volvere’ som betyder att rulla eller vrida sig, blev på modet i Wien när Johann Strauss den äldre tävlade med sina tre söner om att skriva och framföra den mest populära dansmusiken för nöjeslystna Wienbor. Johann den yngre skrev själv fler än 700 valser! Han var den mest produktive och mest framgångsrike musikern i familjen, men påstod själv att den yngre brodern Joseph var den mest begåvade av dem alla.

Wienarna själva brukade skämta om Johann och hans bröder: Eduards musik var som café au lait, Josephs var som cappuccino och Johanns uppiggande som en stark espresso. Kejsarvalsen kom till under en lycklig tid då Johann den yngre hade lämnat de hetsiga åren som Wiens favorit-dansmusiker och kompositör och intagit podiet som sin tids främste dirigent och tonsättare. Han hade gjort stor succé med operetter som Läderlappen och lyft valsen från dansgolvet till konsertscenen, där den självsäkert tog plats bredvid musik av Beethoven, Schubert och Wagner.

Med tiden har valsen sökt sig till nya scener, som till exempel Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr, där rymdfarkoster rullar och vrider sig till tonerna av An der schönen blauen Donau. ”Kejsarvalsen” är också namnet på en film från 1948 av Billy Wilder, österrikaren som blev det klassiska Hollywoods roligaste filmskapare.

Text: Mikaela Kindblom

Richard Strauss levde tillräckligt länge för att bli en legend redan under sin livstid och han fortsatte in i det sista att komponera. De fyra sista sångerna, Vier letzte Lieder, skrevs i en stil som för länge sedan hade ersatts av andra ideal.

Andra världskriget innebar stora förändringar för Strauss. Många av hans musikervänner flydde utomlands och när det tyska riket kollapsade 1945 raserades också teatrar och konserthus – grunden för hela Strauss musikaliska liv. Området där han bodde ockuperades av amerikanerna. Strauss sökte en lugnare miljö och reste därför till Schweiz där han stannade i dryga tre år. Där skrev han sina fyra sånger för sopran och orkester som publicerades postumt 1950.

Den fjärde sången, Im Abendrot, är satt till text av den tyske poeten Joseph von Eichendorff. Han var en av de största tyska senromantikerna och har tonsatts av bland andra Mendelssohn, Schumann och Brahms. Här ger Strauss uttryck för sin kärlek till hustrun Pauline, hon som inspirerat många av hans Lieder och även framfört många av dem, ofta med Richard själv vid pianot.

I lust och nöd vi vandrat
tillsammans hand i hand.
Nu trötta av vår vandring
vi vilar lite grann.

Samma år som Strauss avslutade Im Abendrot fick han en bok med poesi av Herman Hesse som fängslade Strauss och han kom att tonsätta tre av dikterna. September, som slutfördes i september 1948, skulle bli det sista Strauss skrev. Sångerna var aldrig tänkta att ingå i någon sångcykel och inte heller var det Strauss själv som gav namn åt dem eller ordnade dem. Ordningen är dock logisk med tanke på att sångerna blir längre, tempot långsammare och känsloströmmarna avtar för varje sång. Musiken dör sakta ut.

Strauss erkände på äldre dar att han hade svårt att skriva musik som saknade en handling att vägleda honom. De fyra sista sångerna återspeglar hans livssituation väl. En stilla avskedsstämning präglar dem, men inte fruktan inför döden utan en fast tro på det eviga livet. I fjärde sången presenterar han det förlösningsmotiv han 60 år tidigare använt i den symfoniska dikten Tod und Verklärung.

Vier letzte Lieder är skrivna i den tyska romantiska traditionen. Musikstilen hade sedan länge ändrats men Strauss skrev för sig själv, inte yttervärlden. Han vände sig inåt, såg tillbaka mot den gamla världen och skapade mild, varm och vacker musik färgad av ett stilla vemod i avskedets timme.

O stillhet, du som lyser
på aftonhimlen röd
Vad vi blev trötta plötsligt
är det väl du, o Död?

Text: Bengt Arwén

Vi inbillar oss kanske att Erich Wolfgang Korngolds karriär som stilbildande filmmusikskapare löper vid sidan om hans ’seriösa’ gärningar. Så tycks det inte vara. Korngold skapade inte sin Hollywood-musik med den förnämes distans, utan med genuint engagemang och genreläckage märks i alla riktningar: Motiv från operan Die tote Stadt spillde vid flera tillfällen över i filmmusiken och hans Symfoni i Fiss-dur från 1952 bär i sin långsamma sats drag av musik från filmen The Private Lives of Elisabeth and Essex från 1939.

Symfonin uruppfördes i Wien i oktober 1954, ett par år efter dess tillkomst. Intressant att notera är att medan Korngold skriver en romantisk symfoni med tonarten ogenerat i titeln händer radikalt annorlunda saker runt omkring honom: John Cage experimenterar med slumpmusik; Pierre Boulez har skrivit första delen av seriellt uppbyggda Structures för två pianon; Karlheinz Stockhausen presenterar sina första elektroniska kompositioner, Studie I–II.

Under det stilistiskt svåröverskådliga 1900-talet kan dessa ytterligheter pågå samtidigt, vilket är historiskt unikt och mycket fascinerande. Samtidigt blev det ödesdigert för tonsättare som Korngold. Det var inte legitimt att vara konservativ i det progressiva konstmusiklivet. Kultureliten tuffade iväg på modernismens tåg och kvar på perrongen stod Korngold med sina senromantiska klanger i slitna men kära resväskor. Genial och originell, men på fel sätt. 1900-talet är full av sådana öden; i Sverige anses till exempel Bo Linde ha förbigåtts av liknande skäl.

Korngold själv hade dock en stark övertygelse. 1952 skriver han till en vän: ”Jag tror att min nyligen avslutade symfoni kommer att visa världen att atonalitet och fula dissonanser på bekostnad av inspiration, form, uttryck, melodi och skönhet kommer att leda till en katastrof för konstmusiken.”

Hela Korngolds person andades sekelskifte, art nouveau och gamla kaféer. Åren i USA tycktes inte lämna några spår hos honom. Flugan satt alltid där den skulle, kostymen var av rätt snitt och hatten hade det svaj som den alltid skulle genom det stormiga 1900-talet. Symfonin speglar något liknande, vilket ger den en lockande patina utan att förringa musikens kvalitéer. Här finns Korngolds omvittnade melodiska finess men även en svärta i kärvare, mer spänningsfyllda klanger. Öppningen är anslående, orkestreringen briljant. Symfoni i Fiss-dur tillhör numera Korngolds mest spelade verk.

Text: Tony Lundman

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus