Redan från första sändningsdagen i januari 1925 har levande musik varit en central del av svensk radio. Samma år bildades Sveriges radios första egna orkester med uppdrag att spela i radions utsändningar. Bland 1930- och 40-talets stora musikprofiler fanns bland annat orkesterledaren och arrangören Sune Waldimir samt dirigenten Sten Frykberg och mellan 1943 och 1965 hade Sveriges Radio både en orkester som fokuserade på konstmusik och en som främst spelade varieté- och underhållningsmusik. Dessa slogs ihop 1965 och bildade den ensemble vi känner som Sveriges Radios Symfoniorkester. I vakuumet efter fusionen uppstod 1967 Radiojazzgruppen, en studioensemble som medverkat i radio, givit konserter, spelat in ett otal skivor och som var en starkt bidragande orsak till framväxten av den svenska jazzens egenart.

Från att ha fokuserat på de amerikanska stilidealen började svenska jazzmusiker i slutet av 1960-talet och framåt att även influeras av såväl svensk folkmusik som av konstmusik. Bland de experimentlystna och banbrytande musikerna och kompositörerna fanns legendarer som Arne Domnérus, Jan Allan, Lennart Åberg, Georg Riedel och Jan Johansson. Men ensemblen var inte bara en inhemsk angelägenhet; under Radiojazzgruppens verksamma år samarbetade de med Thad Jones, Dizzy Gillespie, Carla Bley, Gil Evans och många andra internationella jazzprofiler. Även om ensemblen sedan många år är nedlagd har den återuppstått i delvis nya konstellationer vid ett par tillfällen. Nu samlar saxofonisten Lennart Åberg, som själv ledde Radiojazzgruppen från sent 70-tal, återigen ensemblen till denna hyllning av pianovirtuosen och kompositören Jan Johansson.

Efter att ha spelat med en av jazzens stora stjärnor, Stan Gets, i ett halvår i Köpenhamn 1959, kom han 1960 som förste och hittills ende svensk med i Normans Granz’ Jazz at the Philharmonics, där detta år Miles Davis kvintett med John Coltrane, Oscar Peterson Trio och Stan Gets kvartett ingick. Under åren 1962–1964 spelade Jan Johansson, med Georg Riedel på bas, in den berömda skivan ”Jazz på svenska”, den mest sålda svenska jazzskivan. Från denna skiva kommer hans arrangemang av Visa från Utanmyra och Berg-Kirstis polska som nog etsat sig fast i medvetandet hos de flesta och folkmusikarrangemang utgör en betydande del av Johanssons produktion. Några år senare släpptes två ytterligare album med rysk samt ungersk folkmusik i lika lekfulla och snillrika tappningar och Musik genom fyra sekler är en ren låtskatt i jazzskrud. Det här är dock bara en av Johanssons många sidor. Han rörde sig lika hemtamt i standardverk som A Night in Tunisia och Willow Weep for Me och var inte heller främmande för kompositioner och ljudexperiment som utmanade det etablerade jazz-soundet.

Hans mångsidighet märks exempelvis på det postumt utgivna albumet ”300.000” som omfattar till exempel stycken som Visa från Järna och Fortare men ändå inte fortare men även gränsöverskridande Staden mellan broarna och 300 000 km/s som tangerar konstmusik och elektroakustisk musik. På skivan ”Innertrio” återfinns ett samarbete med tonsättaren Torbjörn Lundquist, det pulserande stycket Snälltåg. Johansson hann även skriva musik till sju filmer samt signaturmelodin till tv-serien om Pippi Långstrump. 1968 – hans sista levnadsår – uruppfördes Ljus tungt som bly, en tonsättning av Elisabet Hermodssons text, i Uppsala domkyrka med Radiojazzgruppen och hovsångerskan Margareta Hallin som solist. I november det året, för 50 år sedan, omkom Jan Johansson i en tragisk bilolycka och musikvärlden miste en virtuos och pionjär, ständigt nyfiken och med osviklig konstnärlighet.