arrow

Abonnentkonsert


Musiken

Ungefärliga tider

Berlioz var nästan tjugosju år när hans första storskaliga verk, Symphonie fantastique, uruppfördes i Paris 1830. Han tog intryck av den tidens teater- och operakonst, med gigantiska masscener. Framför allt annat blev Berlioz förtrollad av den irländska skådespelerskan Harriet Smithsons artisteri, som han såg som Ofelia i Hamlet. Han greps av romantisk passion och började uppvakta henne, till en början utan framgång. Detta är den biografiska bakgrunden till verket, som har undertiteln Épisode de la vie d’un artiste.

Externt sticker symfonin ut från traditionen med sina fem satser, och i bearbetningen av det tematiska materialet knyter Berlioz an till Beethovens Pastoralsymfoni (också i fem delar, en pastoralscen med ett åskmuller i centrum). Huvudtemat från första satsen, som betecknar bilden av den älskade, återkommer i de övriga satserna. Berlioz kallar denna musikidé för idée fixe, vilket är en slags föregångare till Wagners ledmotiv.

Symfonin skildrar en musiker som intagit opium i sin förtvivlan över en olycklig kärlekshistoria, och hamnat i en febrig sömn fylld av mardrömmar.
I den första satsen minns han känslan av tomhet han upplevde, innan han för första gången mötte sin älskade. Då personen dyker upp i drömmen övergår musiken i en intensiv, passionerad förälskelse.
I andra satsen är han på en festlig bal, och musiken är utsökt orkestrerad med endast höga träblåsare, horn, stråkar och två harpor. Ett par gånger tar valsmusiken en oväntad tonartsvändning, när han i sina drömmar skymtar sin älskade i festvimlet.
Mittensatsen föreställer en scen på landet. Landsbygdens sköna och fridfulla natur med herdepipor, fågelkvitter och längtansfull dåsighet, avbryts endast av påminnelsen av den älskade. Slutligen hörs åskmuller i fjärran, en naturbild som symboliserar den ensamma människans själskval.
Allt övergår i en mardröm där han drömmer att han i svartsjukt raseri dödat sin älskade, döms till döden och förs i en dyster marsch till schavotten. Allt är kusligt gestaltat med grälla blåsare, kornetter och tromboner i djupt läge. Den älskades tema klingar just då giljotinens bila faller.
Så följer en häxsabbat med hemska ljud, benknotor som klapprar (när stråkarna spelar med träet mot strängarna), genomträngande skrik och höga skratt, när gastar och häxor samlas för hans begravningsgudstjänst. Även den älskade deltar, och hennes tema gestaltas nu vulgärt av den höga ess-klarinettens stämma. Dånande klockor ringer den katolska domedagssekvensen, ”Dies Irae” (vredens dag), och allt drivs frenetiskt till sitt slut.

Text: Andreas Konvicka

 

Oliver Zeffman ersätter Daniel Harding som dirigent i denna konsert